Vilse i Weymouth
(nu ar jag valdigt lat och trott och kopierar darfor ett stycke blogginlagg fran min kara kompanjon MAJA som skrivit alldeles ypperligt detaljrikt om hur var upplevelse i fredags fortsatte.. (las nedan), jag kommer fortsatta med mina egna ord imorgon for nu haller ogonen pa att ramla ihop.. jag ursaktar roran!)
"The party", fick vi veta, var i waymouth sa under glada rop (ja vi skrek faktiskt lite av gladje) borjar vi kora soderut. Ur denna enorma gladjeyra hamtar jag mod och ringer Morris aka Valentines-killen/sushi/filipinianesen/Linns Katt. Han sager direkt " Hi maja, I'm so glad to hear from you, what happen last week?" Dum som jag kanner mig far jag fram ett "good thank you, how are you?". Trots min usla kommunikations formaga lyckas jag fa till det att vi ska motas i Boston klockan 12 nasta dag for lunch och att JAG ska ringa honom en timme innan for att kolla vart vi ska motas.
Ungefar en timma senare svanger vi av in till Weymouth och efter att Linn underhallt ett stackars bensinmacks-bitrade med att shaka rumpan (no coments) befinner vi oss vid en liten marklig vagkrog som stolt basunerar ut att "WE SUPPORT OUR TROOPS" Vi ringer Kevin, inget svar....
Vi ringer Kevin igen. Inget svar...
Vi ringer Kevin igen. Den har gangen forklarar han att kan vi ta oss till route 18 sa kan han guida oss. Vi lagger pa och aker...nanstans.
Vi ringer Kevin. Inget svar.....
Vi ringer Kevin sisadar 200 ggr till och svar hogljud over hans frukansvart irriterande telefon svarare. Inget svar...
Sa dar holl det pa i over en timme (nej jag skojar inte) med K's helvetessvarare varvar med konverastioner som " Do I go on 53 south or north?" svar: "East...no wait....west"
"The party", fick vi veta, var i waymouth sa under glada rop (ja vi skrek faktiskt lite av gladje) borjar vi kora soderut. Ur denna enorma gladjeyra hamtar jag mod och ringer Morris aka Valentines-killen/sushi/filipinianesen/Linns Katt. Han sager direkt " Hi maja, I'm so glad to hear from you, what happen last week?" Dum som jag kanner mig far jag fram ett "good thank you, how are you?". Trots min usla kommunikations formaga lyckas jag fa till det att vi ska motas i Boston klockan 12 nasta dag for lunch och att JAG ska ringa honom en timme innan for att kolla vart vi ska motas.
Ungefar en timma senare svanger vi av in till Weymouth och efter att Linn underhallt ett stackars bensinmacks-bitrade med att shaka rumpan (no coments) befinner vi oss vid en liten marklig vagkrog som stolt basunerar ut att "WE SUPPORT OUR TROOPS" Vi ringer Kevin, inget svar....
Vi ringer Kevin igen. Inget svar...
Vi ringer Kevin igen. Den har gangen forklarar han att kan vi ta oss till route 18 sa kan han guida oss. Vi lagger pa och aker...nanstans.
Vi ringer Kevin. Inget svar.....
Vi ringer Kevin sisadar 200 ggr till och svar hogljud over hans frukansvart irriterande telefon svarare. Inget svar...
Sa dar holl det pa i over en timme (nej jag skojar inte) med K's helvetessvarare varvar med konverastioner som " Do I go on 53 south or north?" svar: "East...no wait....west"
Kommentarer
Trackback
